Att bli ett barn i några sekunder

Jag och mina bröder är en speciell syskonskara. Rättvisan mellan oss bröder har varit en central del i vår uppväxt. Kanske är det på grund av vår kära mor som i sann socialistisk anda uppfostrat oss i det att allting alltid ska vara lika. INGET ska delas olika; inget är att föredra före rättvisan, som Sokrates sade. Chipsskålen under uppväxten mättes på våg och det var aldrig tal om att någon skulle få en extra Dumle i sin godispåse när det vankades lördagsgodis. 

Jag har alltid ställt mig lite frågande till det där. Under min uppväxt har jag ofta sagt i diverse dispyter att ibland är det helt enkelt annorlunda, ibland måste saker delas olika, detta oftast såklart i sammanhang som gynnat mig framför mina bröder. Det skulle kunna kallas hyckleri, vilket det förmodligen är, men lite extra till mig har alltid varit något JAG föredragit. Med åren har jag mer och mer känt att det där är något som jag lämnat. Idag skulle jag till exempel inte ställa till med en scen om jag ser att minsta brorsan fått käka på McDonalds på vägen hem från träningen de gånger jag är hemma och hälsar på. Det är väl en del i att växa upp och mogna som person, att unna andra människor lycka. Det var i alla fall det jag trodde. 

Jag befinner mig i Rom med min familj och har under dagen besökt Vatikanmuseet. Det är fantastiskt, i kanske en timme. Men sanningen är ju den, att gå in i ännu ett rum med takmålningar från kända renässans-konstnärer för sextioåttonde gången på några timmar gör mig en aning mätt. Min minsta bror håller med och vi börjar röra oss snabbare genom rummen. Spatserandes bockar vi av rummen kvickt och vi befinner oss snart långt ifrån familjen. När vi lunkar hemåt tar jag med min bror till en klassisk italiensk kaffebar där jag beställer en double-espresso för att ännu en gång banka in i honom att jag är vuxen. Det är ju så här vi stora människor gör, vi beställer en liten kaffe, tar en snus, och framför allt, bryr oss inte om småsaker. 

På kvällen börjar regnet vräka ner över Rom och familjen får äta middag på olika håll eftersom resten av familjen noga studerade alla de tusentals tavlor som hänger i Sixtinska kapellet. Jag och min bror, sympatiska som vi är, beställer en oerhört prisvärd pizza eftersom vi kommit överens om att resten av familjen förmodligen inte slår på stort när vi inte är med. Familjen kommer hem och mamma frågar mig vad vår mat kostade. ”Den kostade inte så mycket, så det kan jag stå för” svarar jag, vuxen som jag är. ”HAH, bara våra förrätter kostade mer än 40 Euro” utbrister min mellersta bror med en hånfull röst. Då kommer det, mörkret. Fick han äta förrätt, och inte jag? I några sekunder är jag sju år gammal och upplever att min bror suttit alldeles för länge vid datorn och att det faktiskt är min tur. Jag öppnar munnen och är redo att utbrista ett ”Vad i helvete!” tills jag hejdar mig, och kommer på att jag snart fyller tjugotre. Men det är ju så här det ser ut, allting kan inte alltid vara rättvist, och det kommer mellanbrorsan få känna av till hans födelsedag när han kanske inte får en julklapp – sånt är livet! 

Text: Alfred Ram.

Illustration: Embla Bergström.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *