Vad ska jag äta till middag? Vad händer nästa vecka? När är nästa tenta? Ska jag lägga upp något på instagram imorgon? Vad vill jag göra om en månad? Vad vill jag göra om ett år? Om ett
årtionde? När kommer världen gå under egentligen? Kommer Uggs bli inne igen? När kommer Israel–Palestina-konflikten komma till ett slut? Var läser man sin master? Var vill jag läsa min master?
Framtid är ett tema vi är konstant exponerande inför – på gott och ont. Till och med i Polmagasinet! Vi ställs inför vår personliga framtid som kan vara hoppingivande och spännande, eller bara stressig och jobbig. Vi ställs också inför vår världs framtid som enligt nyheterna oftast inte kan beskrivas som annat än mörk.
Att vara en framtidstänkande ungdom år 2020 känns som en ständig prestation, i alla dess
former. Det finns en ytlig prestation mot världen där vi förväntas ha en livsplan, eller i alla fall en veckoplan, att vi ska sköta oss på sociala medier eller att vi ska veta vad vi vill göra efter kandidaten. Jag tycker också det finns en inre prestation, som kanske varierar från person till person, vad man ställer för krav på sig själv när man tänker på framtiden. Hela den här ytliga och inre prestationen leder till att vi har för många tankar som dansar Linedance i huvudet.
Visst, det kanske bara är jag som sitter och stressar upp mig om vad jag ska hitta på de trettio
kommande åren. Men jag tycker ändå att ’vara i nuet’ har glömts bort i allt trassel som framtiden innebär. Detta är då det samtidigt har blivit en slags klyscha: ”Mindfulness — ät chiapudding och din stress försvinner ” eller ”Vägen till ditt bästa jag.” Få personer besitter egentligen den kunskapen eller möjligheten som krävs för att vara i nuet,
mig själv inkluderad.
Och vad betyder det ens att vara i nuet? Jag sitter oftast och kollar på något på datorn, samtidigt som jag skriver med minst trettio personer på messenger, samtidigt som jag skriver ett PM, samtidigt som jag tentapluggar, samtidigt som jag äter gröt. Ungefär så ja. Det går att ifrågasätta hur effektivt det blir. Är vi i nuet när vi träffar kompisar? Sitter vi inte ofta och planerar vad vi ska göra i helgen, eller vad vi behöver plugga? Är ”att vara i nuet” att fastna framför en tavla i flera timmar och bli förundrad över varje penseldrag? Eller kanske när man sitter och bläddrar i Polmagasinet? Alla har väl olika vägar till stillhet. Min bästa väg är att
måla eller att skriva. Så jag kanske är i nuet nu när jag sitter och skriver detta.
För att knyta ihop denna halvt röriga säck – det är viktigt att tänka på framtiden med alltifrån
vad äter jag till middag ikväll, till hur jag räddar världen, men det är precis lika viktigt att inte
göra det. Med den här krönikan vill jag väcka tanken, när är du i nuet? När känner du stillhet?
Om du inte har något svar får vi helt enkelt vänta på att Spaken anordnar Yoga med Meditation. Hint hint.