Ändå sedan antagningsmailet damp ned i inkorgen har jag vetat att sommaren skulle leda upp till en Uppsala-flytt. Men elva roadtrips, tre boxar vin, tretton förlorade kubbspel, två allergiska reaktioner, en liter pistageglass och en halvt utläst sommardeckare senare var Uppsala fortfarande bara något som existerade i periferin.
Ja, jag fick väl skylla mig själv när jag först i mitten på augusti började investera tid i min framtida hemstad. Flyttkaoset var därmed oundvikligt. I ett smått neurotiskt tillstånd slog jag på
Blocket bostad-notifikationer, gick med i tre
Facebook-grupper och svarade på alla annonser jag hittade på diverse nätforum. Sommaren gick mot sitt slut och nationsgårdarna blev snabbt min mest välbesökta sida.
Efter att ha mellanlandat hemma i Stockholm under pandemi-våren blev det trots allt dags att packa en väska (och en jäkla massa påsar med det som inte fick plats i väskan) för att lära känna en ny stad. Första stoppet tilldelades centralstationens vandrarhem. Det var ett så kallat ”akutboende” för studenter som det inte löst sig för ännu. Det gick nästan att ha resväskan öppen på golvet. Större än så var nämligen inte rummet. Men, det var som i en nyförälskelse – omständigheterna spelade inte så stor roll. Uppsala bjöd på mycket annat och det faktum att jag bodde i en skokartong gjorde inte så mycket. Nyförälskelser tenderar dock att avta med tiden och det här var inget undantag. Allteftersom Tralaus föreläsningar fortlöpte och kraven på antal lästa sidor ökade insåg jag att jag inte var hemma ännu.
Utcheckningsdatumet från akutboendet var paradoxalt nog välkommet. Istället äntrade jag en ny fas i flytta-till-Uppsala-projektet. Couch jumping-fasen. Om jag mot förmodan skulle tyckt att det var påträngande att fråga mina nyfunna klasskamrater om sovplats, var det bara att komma över det på direkten. Flogsta, Studentvägen, Industristaden, Kantorn – I´ve been around.
Skulle detta vansinne få ett slut?! En tisdagsmorgon utanför pressbyrån fick jag äntligen nyckeln som skulle öppna dörren till mitt framtida liv. Det kanske ska sägas att jag den första kvällen åt pastapesto direkt ur kastrullen i brist på porslin, men jag satt i alla fall på MITT golv.
Kanske borde jag även, som mitt framtids-jag, säga något om att man bara behöver ha tålamod och att sensmoralen är att allt löser sig till slut. Att det visst går att genomleva en hel sommar utan att ägna en enda tanke åt framtida problem. Frågan jag ställer mig är dock om vägen verkligen var mödan värd?