Konflikten med sitt samvete

Vi befinner oss just nu i en pandemi som skördar människoliv runt om i världen. I teorin ger det oss en unik möjlighet att känna empati för människor i alla länder då vi alla kan relatera till situationen. I verkligheten bryr vi oss mycket mindre om dödstalen i Italien än i Sverige, och ännu mindre om dödstalen i Syrien och länder som ligger ännu längre bort. Vår empatiska förmåga begränsar sig ofta till människor i vår närhet, något som är tydligt även när vi inte befinner oss i en kris.

Vi alla känner till världens eländen. De är bara några knapptryck bort, dyker upp lite då och då i dagstidningen och nämns ibland i de medvetna samtalen. Det har aldrig funnits någon tid när det har varit enklare att bidra med pengar, och många av oss har en stark känsla över vad som är rätt och fel, ett etiskt regelverk som säger vad man bör göra. Vi har alltså både kunskap, möjlighet och en känsla över vad som är det rätta att göra.

Ändå gör vi inte alltid det rätta. Istället gör många av oss för lite, gör för sällan, gör inte alls. Det är uppenbart att det finns en motsättning mellan vad vi borde göra och vad vi faktiskt gör.

Själv står jag där med ursäkten om att mitt CSN tar slut innan den tjugofemte varje månad och att jag inte har så mycket pengar. Vilket är sant. Men det är också sant att jag la hundra spänn på två avecbiljetter på min senaste sittning för att bli lite fullare och för att kunna sjunga med på snapsvisorna med rätt glas i hand. Det blir givetvis absurt att ställa räddade människoliv mot att dricka sprit för nöjets skull. Eller? Det stämmer ju att jag hade kunnat ge bort den där hundralappen istället och att den förmodligen hade gjort gott.

Men hur mycket ska jag då ge, var går gränsen eller finns det någon gräns och hur mycket ska jag plåga mig själv över att jag inte gör tillräckligt? Det är här konflikten uppstår. Konflikten med sitt samvete.

Går det att lösa vår inre konflikt? Hur kan vi få det normativa att överensstämma med det empiriska, så att det vi faktiskt gör är detsamma som det vi borde göra?

Jag tror att det börjar med oss själva, att vi måste bredda vår empati så att den omfattar fler människor än dem i vår närhet. Vår empati är starkt knuten till dem vi har någon sorts koppling till. Därför kan vi träna vår empatiska förmåga genom att vi sätter oss in i andra människors situationer, människor från olika kulturer och bakgrunder.

Individer med en utvecklad empatisk förmåga kan bidra till ett samhälle med starkare altruistiska normer. Tänk er ett samhälle där det ses som en självklarhet att de som har pengar är månadsgivare; en självklarhet för dem som har tiden att volontärarbeta och där alla förväntas hjälpa till.

Jag har inget facit på dessa frågor men det är en usel ursäkt till att inte göra någonting alls. Jag kan ju till exempel testa mig fram hur mycket jag kan bidra med i tid och pengar utan att jag går under. Jag kan testa mig fram till den balans jag tycker är rimlig och som gör att jag kan leva med ett bättre samvete. Jag kan vara mer öppen för andras perspektiv och inte stänga in mig själv i min egen bubbla. Kanske kan jag då känna en lika stor glädje för varje land som visar en minskning i nya antalet döda till följd av Coronaviruset, oavsett om landet är Sverige eller Syrien.

Text: Elias Norin.

Illustration: Embla Bergström.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *