En sensommarkväll 1959 avslutar Miles Davis en spelning och går ut på New Yorks gator för att röka en cigarett. Han står utanför klubben Birdland, dåtidens domkyrka för jazz. Här har varje myt och väsen utövat sin närvaro.
Miles Davis har knappt hunnit tända cigaretten när en ung konstapel uppmanar honom att flytta på sig. Miles Davis svarar förbannat: ”Flytta på mig? Varför det? “Det är mitt namn där uppe”, utbrister han pekandes på den upplysta markisen.
Sekunder senare blir Miles Davis khaki-kavaj nedfläckad med blod.
Drygt en vecka tidigare hade Miles Davis släppt albumet Kind of Blue, jazzens absolut bästa och mest sålda album genom tiderna. Samma år släpptes även albumet Time out med Dave Brubeck Quartet och Ah Um med Charles Mingus eller varför inte Ornette Colemans album: The Shape Of Jazz To Come.1959 var ett nytt equilibrium för jazzen, en nollställning, i vilket alla fick lära om sig allt de hade lärt sig under 30-talets glada swingdagar. En ny uttrycksform växte fram där sensitivitet, spiritualitet och hantverk värderades högre än att vara rent av underhållande. Dessa nya kriterier ställde inte bara krav på musikerna, utan på lyssnarna.
Jazzens slutgiltiga populärmusikaliska era var äntligen över, även om det legat länge i luften ända sedan Charlie Parkers stora bebop-dagar. Vakuumet efter jazzen fylldes snabbt igen av 60-talets pop och rock. Den typiska jazz-lyssnaren tvingades vara mer mottaglig, mer tolerant och framförallt avlägga mer tid åt sitt lyssnande. Jag ställer mig därmed frågan: delar vi samma flitighet som dåtidens musiklyssnare, eller har vår tid tvingats att omfördelas på andra saker än att uppskatta den rena och ärliga musiken?
Nej! Den sorgliga kontrasten är sådan att även om distraktionerna blir allt fler, lyssnar vi faktiskt mer på musik. I takt med att vår uppmärksamhet blir dyrare och dyrare i kombination med musikteknologiska framsteg, har vår konsumtion av musik blivit rent av slappare.
Frankfurtskolan med Adorno i spetsen fruktade just detta – musikens ”masskulturella” framfart. Man menade att musikens tekniska utveckling, såsom radio, film eller till och med elektrifieringen av instrument, gjorde att musiken kom att bli enformig. Det var därmed inte artisten, utan tekniken som skulle komma att bestämma musikens innehåll och därmed utgöra dess ramar för konstnärligt utövande. Ett nytt kapitalistiskt mantra i vilket artister, kanske till och med innan skapandet ens påbörjats, är medvetna om vilka ramar de måste verka inom. Dessutom blir lyssnaren mer passiv då distansen mellan den producerande och den konsumerande växer sig allt större.
Vad är då essensen?
David Bowie sa en gång att: ”Music itself is going to become like running water or electricity” och det fyller mig med en sorts rädsla. En rädsla att vi mer och mer faller i glömska över den musik som en gång varit. Visst är det osunt och bakåtsträvande att vara nostalgisk över en kulturell era jag inte ens varit med om. Kanske till och med rent av billigt att kritisera populärmusiken. Men dessvärre, innan kommersialiseringen och teknifieringen, var texten, tonen eller melodin i större utsträckning ett bräckligt, obefläckat subtilt stycke musik som vi fått privilegiet att höra. Idag är musiken en del av vårt prissatta medvetande och förför oss endast på kommersiella och biologiska principer istället för de själsliga.
Men det är inte där jag vill hamna, utan mer i en uppmaning! Precis som att allt lärande kräver tid och engagemang kräver också musiken sin beskärda del av vårt medvetande, såvida vi inte vill vara passiva i vårt lyssnande. Musik ska utsätta oss för prövning och inte vagga in oss i ett falskt medvetande där känslorna är gjorda av plast.
Jag sitter på tåget mot Uppsala. Försöker studera. Vad handlar det ens om? Variabler, ekvationer och ändlösa frustrationer. Motivationen är som vanligt flyktig. Miles Davis tonsätter min tillvaro och plötsligt händer det. So What börjar spelas, jag märker det nästan inte. Bill Evans inhyser mig med en intim känsla medans han nonchalant trycker ner sina tangenter. Rytmen är osammanhängande, ackorden felplacerade, fastän produkten fullständigt enhetlig. Just när jag vänjer mig vid tanken, svaras Evans av en ensam basist som motvilligt börjar samarbeta och ett riff uppenbarar sig.
Utanför mig breder landskapet ut sig, betongenklaver av byggnader vecklar ut sig bara för mig och höstens färger ljuger och påstår att det är sommar. Helt oväntat förskingrar musiken min närvaro, tempot ändras och det trygga riffet byts ut mot James Cobbs markerande cymbal och Miles Davis ber om mitt tillstånd med sin trumpet. Han känner in lyssnaren och sina kollegor och börjar trevandes att göra mig obekväm, jag vet inte vad han ska hitta på. Men precis som tåget är Miles Davis enda syfte att hela tiden ta oss framåt.