Klass eller kön?

Den annars så heta konflikten mellan socialdemokrater och moderater kunde för några månader sedan svalna av för en stund då Veronica Palm och Magdalena Andersson enades med Anna Kinberg Batra om att det fanns uppenbara svårigheter för en kvinna att bli statsminister. Vad jag speciellt la märke till under detta vapenstillestånd är att Palm, i en kommentar till SvD (23/12–2019), delvis skuldbelägger sitt eget parti (S) och menar att klass prioriterats framför kön. Klassfrågan har gömt patriarkatet; en tung tillverkningsindustri och dominant arbetarrörelse har skapat en machokultur som i sin tur varit en anledning till att Sverige ännu inte sett en kvinnlig statsminister.

Jag påmindes om artikeln i SvD där det hela togs upp när jag häromdagen läste delar av min kurslitteratur. ”When Class trumps Sex”, författad av Christina Bergqvist, Elin Bjarnegård och Pär Zetterberg vilka alla tre är verksamma på Statsvetenskapliga institutionen här i Uppsala, handlar om konflikten mellan klass och kön inom Socialdemokraterna. Alltså den konflikt som också Palm beskrivit. Med utgångspunkt i frågan om att individualisera föräldraförsäkringen skriver våra institutionskollegor att det (i grova drag) inom Socialdemokraterna å ena sidan finns de som vill hålla fast vid kärnväljarna utanför storstäderna medan det å andra sidan finns de som vill driva frågor som går hem oss medelklassen.

Och inte bara i Sverige tycks spår av den här konflikten finnas. Som ett exempel kan nämnas det senaste brittiska valet där Labour tappade väljare till Tories; arbetarklassen var mer konservativ än vad man trodde. Har Labour således inte kunnat kanalisera arbetarklassens åsikter? Ett stort fokus på jämställdhetsfrågor och dylikt verkar inte vara det som deras kärnväljare efterfrågat.

Det är alltså en konflikt som inte känner nationsgränser och en förklaring till varför konflikten mellan kön och klass uppstått inom partierna åt vänster kan vara något som lyfts fram av, bland andra, Malcom Kyeyune. Han menar att det inte längre är arbetare som styr arbetarpartiernas politik. Istället är det medelklassen. Sålunda kommer det som medelklassen uppfattar som viktiga frågor drivas. Till exempel jämställdhet, miljö och migration. ”Vänsterns nya politik kommer inte att vara byggd av och för industriarbetare och städare. Istället kommer den att bejaka sin sanna klassbas: studenter, tjänstemän, akademiker, journalister och NGO-anställda.” skriver Kyeyune i Axess (8/5–2019). Ta fram valfri väljarstatistik och det blir glasklart vad han menar.

Kanske mynnar det hela ut i en konflikt mellan traditionell och modern vänster. Den politiska demografin har med samhällets utveckling förändrats och partierna åt vänster har hamnat i spagat mellan två helt olika läger. Ett fattigt, lågutbildat och ett rikt, välutbildat. Vilket läger som drar det längsta strået återstår att se. Men säkerligen kommer vi i framtiden fortsatt lägga märke till tecken på denna inre, djupa konflikt som kan sluta med att de traditionella arbetarpartierna imploderar och splittras.

Text: Staffan Samuelsson.

Illustration: pixabay.com.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *