Småländska undringar: Kan man vara globalist och lokalpatriot på samma gång?

Undringar, som Ted Gärdestads debutalbum. En text utan kompass. En stilla undran, från en halvtråkig, vanlig, blond, svensk, kille om sammanhållningen. En lång text om populärkultur. Om uppskattande. Om värderingarna, språket, splittringen och möjligen den framtida demografiska sammansättningen. Finns det en konflikt mellan en nationell gemenskap och en vision, på sikt, om en någorlunda gränslös värld? 

Jag, som ändå ser mig som tämligen liberal, inser att texten med lite modifiering så här långt nästan likväl hade kunnat kvalificera sig in på valfritt högerpopulistiskt forum som i här gällande magasin. 

Samtidigt, såklart, en undran om Sveriges ensamma strategi mot Coronaspridningen är rimlig och rätt? Framtiden får utvisa om rekommendationer och vädjanden, istället för stränga förbud och strikta karantäner, visade sig vara riktiga. Avsaknad av ministerstyre, velande. När Nordens andra regeringar pekar med hela handen och undrar vad vi i Sverige egentligen sysslar med. Att Sveriges smittskyddsexperter är duktiga tvivlar jag inte på. Absolut. Men jag har svårt att se att våra grannländers experter är så särskilt mycket sämre. 

Det är en undran om vår eminente landsfader, tillika statsminister, Löfven skall kunna utreda sig förbi alla “utmaningar” när Åkesson, Sjöstedt och Busch Thor har högre förtroende än honom själv? Tänk om all kraft och energi hade lagts på att få fram en vettig kandidat som efterträdare och, kanske, en potentiellt begriplig statsminister istället? Kanske en kvinna den här gången? Norge har haft två, Danmark två, Island två. Finland innehar nästan ett helt kabinett av kvinnor. Det börjar bli pinsamt. Hur länge skall det dröja i Sverige? 

Danmarks relativt nytillträdde socialdemokratiska statsminister Mette Frederiksen uttalar en ambition om en restriktiv migrationspolitik OCH en ambitiös klimatpolitik. Erna Solberg resonerar likadant. Så får man väl inte tänka? Så kan man väl inte tycka? Man får ju tycka antingen eller, eller? Tänka sig, att i våra grannländer, går det alldeles utmärkt att formulera sig i dessa ordalag och hålla två tankar i huvudet samtidigt. 

I ängsliga Sverige då, undrar jag. Vi som ju bara vill hjälpa så många som möjligt, vi som definitivt har råd, men kanske inte riktigt vågar inse att det istället stjälper det starka samhälle vi så duktigt vurmar för? Man måste väl kunna tycka som danskarna? I de flesta länder, Sverige givetvis borträknat, är det till och med en rimlig hållning. Vi som självutnämnt skall vara demokratins högborg förefaller fortfarande ha vissa, betydande svårigheter att hantera för Innerstaden ej bekväma och ofina åsikter. Förståelsen och viljan att gå i graven för andras vitt skilda åsikter skiner nog inte med sin frånvaro lika mycket i något annat västeuropeiskt land. Ändå älskar man den, på något sätt, den svenska konformiteten. Alla är lika, ingen vill sticka ut. 

För några veckor sedan träffade jag fyra svenska killar i Medellín. Innan vitt guld och nattlig salsa på vissa håll skulle avnjutas så diskuterades givetvis vad som sig bör och må diskuteras, nämligen frågan om SD. Att främja pol.kand utomlands ligger, naturligtvis, i nationens intresse. Skola SD vara eller icke vara? En timmes argumentation leder nästan fram till osämja. Kan man prata med en kille från Sölvesborg? Kan man verkligen dricka kaffe med honom? Är det medmänskligt, demokratiskt och inkluderande att göra det, eller att inte göra det? Sveriges största parti i opinionen, visst. Det behöver väl inte betyda inflytande – eller? 

I Medellín, råkar vi som är födda söder om Stockholm vara eniga i frågan: att politiskt fortsätta som vi har gjort de senaste tio åren är förödande. Det gagnar ingen, förutom SD själva, som vi alla kanske egentligen vet. Söder om Stockholm menar vi att man fortfarande respektfullt kan lyssna och ta in vad de (om än något dumma i huvudet), har att säga. I Norge och Danmark har det visat sig vara en framgångssaga: dylika partier har backat kraftigt i opinionen när ansvar inför väljarna måste utkrävas. De två hippa och modemedvetna stockholmarna slår emellertid ifrån sig: det kan man inte alls det. Rasismen normaliseras. Så håller det på under några öl till. Går inte att enas, så alla sluter upp i skönsång istället. Uggla, Trubaduren. Markoolio. Björnstammen. Avicii. Peps Persson. Där och då försvinner all oenighet och meningsskiljaktigheterna är som bortblåsta. 

När Coldplay spelade live i Argentina för två år sedan väljer Chris Martin att sjunga en argentinsk låt, De Música Ligera. Ett öronbedövande jubel och allsång, möjligen främst från unga tjejer som inte ens var födda när låten skrevs; Falklandskriget äro härmed förlåtet. I Danmark, för att hylla Kim Larsens bortgång, fylls Köpenhamns gator med människor. Norrmän i alla åldrar sluter upp till allsång via Hun er forelsket i lærern. Vad sluter vi egentligen upp till? En stilla undran. Carola? Gyllene Tider? ABBA? Staten och kapitalet? Levels? The final countdown? Det finns ingen självklar låt som alla kan omfamna. Eller så finns det hur många som helst. Men det känns som att en nationell “musikenighet” saknas i likhet med våra kära skandinaviska grannländer. 

Samtidigt kan en inte låta bli att undra. Bli förbannad. En ny skjutning i Stenhagen. Hur hamnade vi här? Har vi redan accepterat denna verklighet? Är detta vår nya vardag? Danskarna inför gränskontroller mot Sverige. I Norge talas det i alla politiska läger om att till varje pris undvika att också i Norge hamna i det som i norsk debatt benämns som”svenske tilstander”. Förra veckan var det Kvarngärdet. Två skadade. Notiser sveper förbi. ”Det påverkar ju ändå inte oss studenter” har man hört. Och? Vad spelar det för roll? Det påverkar ju andra? Det citatet är bland det dummaste jag hört, och alla har ändå glömt dagens händelser långt innan kvällens utgång. Vi lever våra egna isolerade liv. Vi har annat att tänka på fram till morgondagens, (numera visserligen inställda) föreläsning. 

Jag lyssnar på Tommy Nilsson. Öppna min dörr. Cornelis. Björn Afzelius. Säger du att du är min vän, så är du säkert det. Gråten är nära. Ted Gärdestad i kö. Du har då aldrig trott på tårar? Gråter. Vilken talang, vilken sorg. Berghagen. Adolphson. Och nu ännu en krönika med en vit hetero-kille som skriver om andra, vita svenska gubbar. Behöver vi verkligen ännu en sådan skribent? Har han inte fattat någonting? Möjligen inte. Ta mig till havet, tack.

Marie Fredriksson, för några månader sedan avliden. Alla har redan glömt. Taxichauffören jag träffade i Buenos Aires som hade alla album med Roxette. Som stod längst fram vid konserterna 1992 som det fortfarande talas varmt om. Etthundratjugotusen sålda biljetter. Och ABBA:s storhet skall vi inte ens nämna. Eller jo, det skall vi. Och Småland. 

Småland, som givit vårt land och vår värld så mycket. Fjantigt, det är ju bara ett geografiskt område, invänder den upplyste. 

Agnetha Fältskog och sin vackra stämma, påverkar alla exilsvenskars konversationer världen över. Huruvida man så vill eller ej, påminner hon om ABBAs storhetsdagar som direkt kopplas till bilden om Sverige. Sverigebilden? Juste, den ja. Näst efter ABBA i denna möjligt diffusa bild kommer kanske Kamprads imperium. Älmhult. Hur många människor har inte fått det bättre genom honom? Därefter har vi Astrid, vars fantastiska sagor dagligen berättas världen över. Herregud, Hammarskjöld? Och något som inte minst Uppsala vill ta all äran för: Linné. Det här kan man väl ändå få vara glad och stolt över, som smålänning, även om man själv inte har så mycket att komma med? 

På Stockholms Nation spelar discjockeyn för kvällen förortsrap. Står inte ut en minut. Fan, vad jag hatar det. Känner inte igen mig. Är det så det skall vara? Är det så vi vill ha det? Ni kan väl spela en låt med kent åtminstone? Eller Håkan, utan någon jävla house? Önskar att det är Snerikes istället. Vill spola tillbaka tiden 50 år. Eller 35, iallafall. Vill ha Led Zeppelin. Jimi Hendrix. Eller bara Carola. Har jag blivit främlingsfientlig, undrar jag? Den mörka tjejen i Peru jag dejtade i två veckor, då? Och alla trevliga människor jag lärde känna i Brasilien och Kina? Det kan ju helt enkelt inte vara möjligt, konstaterar jag. Eller så kan det det. Allt är väl möjligt. Kan man inte älska sitt eget land och tycka om en massa andra länder, på samma gång? Är det inte möjligt med två sådana tankar? Måste det finnas en konflikt? Och varför är det så himla ängsligt för våra kära beslutsfattare i Stockholms innerstad att politiskt våga agera lite mer som norrmännen och danskarna?

Jag som tänkte skriva något hyfsat okontroversiellt och opolitiskt inser att det inte alls blev så. Mitt i lyssnandet på Ulf Lundells, en gång i tiden hos gemene man, välkända Öppna landskap tänker jag lite på Carola och undrar: har vi verkligen en tro på gemenskapen?

Text: Axel Karlsson.

Illustration: Eva Marcel.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *